Att spendera 12, 13 månader i ett annat land, långt hemifrån är inte det enklaste. Det som hela ens liv varit så självklart finns inte runt omkring dig under denna tid. Familj, vänner, språk, natur, träningsställe, traditioner, högtider, självklarheter, osv osv.

Det är tufft. Inte hela tiden, men ibland. Idag har vart en sån dag då jag längtar hem. Tänk att sitta bredvid mamma och pappa och äta kvällsmat framför Bonde söker fru, eller åka på ett spinningpass med bästa kompisen, gå och hämta lillasyster från skolan och komma hem och baka cornflakeskakor! Det längtar jag efter. Självklarheter. Man vet vem man ska ringa om man haft en pissig dag på jobbet, vems axel man ska gråta mot när man är ledsen eller vem man ska ringa när man vill ha en myskväll.

Om 5 månader är jag hemma igen. Det är en stund. Men jag är mer än halvvägs!

Förresten, vem har sagt att man inte får vara ledsen? Det är bättre att leva ut det man känner. Det känns så mycket bättre efteråt. Det känns skönt att ha berättat för någon vad man känner, eller ibland bara erkänna för sig själv.

Hörssnartjagvillberättaomminhelg!